Just nu sitter jag och försöker få lite plugg gjort, har försökt att ge mig på Historia uppgiften ett bra tag men har aldrig orkat och försökt förstå. Men nu kände jag att tiden var inne för att ge den en chans. Och medan jag sitter här och skriver lyssnar jag på en låt som ger mig starka minnen. Och om jag hade vetat hur man sätter in en låt i inlägget hade jag gjort det. Men i vilket fall, det är minnen som rör en otroligt mycket. Så underbara minnen, minnen från sista terminen i nian. Det är saker man aldrig glömmer, alla dessa otroligt omogna skratt, skratten som gjort en på bra humör och har gett glädje till hela rummet, alla dessa ISP-tider på fredagarna då vi lyssnade på just denna låten och pratade om saker hit och dit, allt från himmel till gjord. Det var verkligen underbart, och jag ser det verkligen framför mig. Och jag kan lova er alla att då var det kärlek i rummet, men nu. Ca tre månader efter, det är då man känner att man saknar det. Man saknar alla människor som alltid var runt om en, alla skratt vi delade, helt enkelt alla dagar vi delade med varandra. Men självklart trivs jag där jag går nu, men ändå finns det något i magen som ligger och gror och vill dra tillbaka tiden. Få ha några dagar, några extra veckor med er alla. Skapa fler oförglömliga minnen och känna den där tryggheten vi hade.
Men jag vill inte låta som om jag inte tycker om alla människor i min klass nu, för alla är verkligen underbara. Men ibland kan det bara vara svårt att inse att ett nytt kapitel börjar i sitt liv, att man ska försöka ha det lika underbart som det redan har varit i nio år. För de flesta i nian, hade man gått med sedan förskolan. Och med det var det så lätt att prata om allt, att verkligen vara den man är. Att visa sina åsikter, att våga säga ifrån, för det är rent ut sagt jävligt svårt att göra i en ny skola med många "främlingar" omkring sig. Men, tiden kommer. Tiden då man känner alla från topp till botten och jag känner på mig att det blir snart. För redan nu känner jag mig trygg med alla, jag känner mig helt enkelt hemma i erat sällskap. Och det jag egentligen ville förmedla i detta inlägg är att jag saknar allt så himla mycket, vill bara spola tillbaka tiden och tillbringa några veckor då alla var tillsammans. Men, livet förändras och bra är väl det. För det finns för och nackdelar med allting, och just nu känner jag för att ta tag i allt negativt och göra någonting åt det.
Och till en början är det väl dags att skriva lite till på historian, som jag egentligen inte har lust med. Skulle hellre tillbringa tiden i ett mörkt rum med spelande musik och ligga i sängen och tänka på alla underbara tider.
Men tyvärr har jag inte tid för det nu, och om jag ska vara ärlig vet jag inte hur jag ska avsluta detta inlägget. Det tar helt enkelt inte slut med tankar i mitt huvud, men får väl skriva hejdå nu så jag kommer någon vart på denna lördagen. Ni får helt enkelt ha en underbar dag, och förmodligen skriver jag imorgon.

Och Adam, jag finns för dig och tänker på dig <3